Så, nu tänkte jag ta mig en stund och berätta om min löpupplevelse idag. Det var ju allt lite speciellt att springa Lidingö Tjejlopp tillsammans med nästan 5000 andra tjejer, även om distansen inte längre är ny för mig. 

Kände att den gemensamma uppvärmningen var perfekt en småkylig dag som denna. Hade funderat mycket på hur mycket kläder jag skulle ha på mig men beslutade mig för att ta bara den halvtjocka träningströjan och bart huvud. Och när vi i startgrupp 5 släpptes fram till starten så kom solen fram och jag var nöjd med mitt beslut när jag såg folk i vantar och mössor!

Starten gick och vi kom iväg, lite trångt i första backen men det lättade snart upp, en stor fördel med startgrupperna eftersom det blir lite mindre folk att trängas med i starten.

Det kändes skitbra och jag tyckte att första km-markeringen kom riktigt snabbt. Gött tänkte jag, det här kommer gå som en dans. Och vad händer då några hundra meter senare? Jag trampar snett?! Jag vet inte vad som hände för marken var ganska jämn men jag kände vänsterfoten vikas rejält och tjejen jämte mig lät nästan som om jag borde brutit den för hon var ganska orolig, men jag stannade upp en millisekund för att få foten med mig, sprang haltandes i ett tiotal steg och kände sen ingenting mer och gladde mig rejält åt all trailträning som förmodligen stärkt mina vrister rejält. Jag menar, hur kul hade det varit att halta sig runt HELA loppet?

Sprang på och det kändes bra igen och banan var lite lagom kuperad. 

Hela loppet igenom höll jag ett tempo på mellan 6.39 och 5.30 min/km och det känns gött att ha hållt ett så jämnt tempo!

Vid 4km kände jag att det rullade på riktigt bra men var lite orolig för om jag sprang för fort och inte skulle orka. Men jag vet ju av erfarenhet att jag har en tendens att ta ner tempot under hela vägen för att på slutet ha alldeles för mycket energi. Så jag sprang på och när jag hörde stoj och stim där ute i skogen så anade jag vad som väntade. Abborrbacken!

Många har sagt till mig att man bör gå upp för den för att orka springa efteråt och att den ska vara riktigt för djävlig! Så jag förväntade mig det värsta, tänkte att det går så länge det går, och tog några snabba steg upp i den första sluttande svängen. Sen lät jag benen jobba. Ja, visst kändes det, men omöjligt var det då inte! Och ja, när jag kom upp för det värsta och ut på asfalten där det fortfarande sluttade, så gick det väl inte jättefort men jag höll fortfarande ett bra tempo och sprang om många som gick.

Sen gick det lite nerför en bit innan vi kom till nästa backe som jag egentligen visste om men lyckats förtränga. Och då började benen bli trötta och när jag var nästan uppe och insåg att jag joggade lika sakta som mina medlöpare gick och inte klarade trycka på så tog jag några snabba gående steg upp på toppen och tvingade mig sen att börja springa direkt igen.

Sen gick det skönt utför mot mål med 2km kvar och jag funderade på om jag skulle kolla hur jag låg till tidsmässigt. Tog upp mobilen och den sa att jag hållt en hastighet på 10.02km/h och det var då jag insåg att det var möjligt, Det fanns en chans att springa på under timmen! Så jag sprang på men var väldigt trött och insåg efter ytterligare en km att det nog hade gått för sakta. Men jag tänkte att om jag inte ger allt så kan jag inte heller bli besviken om tiden slutar precis över 1h. Och när den lååånga upploppssträckan kom så satte jag fart, som vanligt hittar jag ett bra flow där på slutet med ett flygande och snabbt men ändå lätt steg. De sista 1mim 16sek höll jag ett tempo på 4.10min/km! Men oj vad trött jag var när jag gick i mål på 1:01:00. Och stolt, för en vecka sen var jag orolig att jag skulle behöva gå runt men känslan är att detta är mitt bäst sprungna lopp hittills! Jag kände verkligen att jag gjorde mitt absolut bästa! 

Jag är även grymt stolt över syrran som trots ischias, dåligt med träning, förkylning och en efter 7km svullnad vrist tog sig runt på 1:15:15!