Seedingloppet - vilken skräll!
.
Okej, jag vill egentligen bara hoppa till slutet, men vi tar en snabb genomgång.
Tidspessimisten (vem? Jag?) var på plats två timmar innan start.. Med en kvarts cykeltur till starten så är det väl kanske lite väl tidigt. Dessutom var det nästan lika kallt inne som ute, fast minus blåsten då, så det var inte direkt några bekväma timmar! Men jag träffade en trevlig kvinna om hade som mål att springa på under 50 min (eller var det 47?) och jag undrar så klart hur det gick?? Men såg aldrig hennes startnummer så jag förblir oviss.
Till slut var det i alla fall dags! Gick in i startfållorna, värmde upp i trängseln och insåg med en halv minut kvar att jag stod i startgruppen för att springa på 40-50min..... Eh, oups!?
Så kom vi iväg. Tempot var ganska högt, men det var inte 4min/km så jag hängde med ganska bra och det kändes rätt ok.
Första varvet gick riktigt bra, snittade på 5:12 vilket förvånade mig själv rejält! Det var klart jobbigt, men det var inte omöjligt att fortsätta!
Efter varvning gick det något långsammare men hela tiden under 5:30 och jag började inse att jag kunde springa på en riktigt bra tid!
Med 2,5km kvar fick jag lite känningar i högervaden. Hade bestämt mig för att om det började göra ont under första varvet så skulle jag bryta för det är bara dumt att dra på sig en riktig skada. Men jag kände att 2,5km borde jag klara! Så jag kämpade vidare. Tempot hade inte varit över 5:30 en enda gång och jag var så stolt och så nöjd redan där, utan att ens ha tagit mig i mål än!
Jag såg så fram emot att få springa i mål på 55min! Efter en stund kändes vaden bättre, med 300m kvar ökade jag lite och på upploppet fokuserade jag steget och energin framåt. Känslan var fantastisk och blev ju inte sämre av att se klockan visa 53:39. Jag visste inte vilken tid jag startat på men jag fattade ju att jag var under 53:30! Och med en titt på GPS-klockan som visade 53:00 var dagen gjord!
